Mörka veckan
Jag kom hem från Dalens sjukhus i måndags. Febern, magkrampen och kräkningarna gav med sig och jag kände mig rätt pigg i helgen. De vet inte helt klart varför jag blev sjuk men och jag får nog räkna med att det kan bli så igen, tumören gör så att kroppen tror att det finns någon slags infektion i kroppen och beter sig därför som om så är fallet.
Anledningen till att jag hamnade på Dalens sjukhus är att den hemsjukvården (ASIH) som jag har är kopplat till just det sjukhuset. Så när det är fråga om vård som inte rör själva behandlingen så är det de jag får hjälp av antingen hemma eller på sjukhuset.
Hur som helst så är det en grym personal där och jag fick en helt ny upplevelse av att vistas på ett sjukhus. Hela känslan var mera familjär, ett akvarium i sjukhuskorridoren och möbler som gav en varmare känsla, på rummen stod det orkidéer på fönsterblecken, fina luftiga gardiner hängde i fönstren och plädar i olika färger låg på sängarna.
I anslutning till allrummet fanns en stor balkong med utemöbler, växter och kryddor. Jag plockade en mogen tomat direkt från plantan och njöt, precis som jag brukar att göra hemma.
Den positiva upplevelsen av sjukhuset suddade dock inte bort att förra vecka var en av de värsta veckorna i hela mitt liv.
Ni vet hur sjuk, ynklig och liten man blir när man har magsjuka och feber. Det känns som om livet aldrig kommer att vända. Föreställ er då att samtidigt få ett besked om att ens liv inte går att rädda. Den ångesten går inte att beskriva.
Det enda som cirkulerade i mitt huvud var att jag vill få ett slut på allting. Nätterna var värst. Beslutet att börja äta antidepressiva tabletter var rätt enkelt och mina anhöriga turades om att sova över så att jag kunde få tröst när det kändes som värst.
I slutet på veckan kändes det som om det började vända en aning och på lördagen kände jag mig mycket piggare. Fredrik kom på besök och jag tog en liten permis från sjukhuset så att vi kunde åka för att köpa indisk take away. Vi satte oss sedan ute på sjukhusets balkong och käkade. Fredrik drack även en öl vilket kändes lite komiskt i den där miljön men middagen blev mysig på ett litet bisarrt sätt. Likaså att somna bredvid varandra i två ihopflyttade sjukhussängar.
I söndags blev det en till permiss med familjen och vänner. Lunch hemma och sen ett överraskninsbesök i Eva och Emils nya hus. På kvällen återvända jag till sjukhuset och då kom fina Marianne och höll mig sällskap. Hon masserade mina fötter tills jag somnade och höll om mig när jag vaknade och var ledsen.
I måndags var det som sagt dags att åka hem och även om det var fantastiskt skönt så kändes det lite otryggt. Kroppen var inte den samma, jag kände en skillnad jämfört med mitt besök i Umeå bara för någon vecka sedan innan jag lades in. Det smärtade. Att känna hur ens kropp bara blir sjukare och kraftlösare istället för tvärtom.
Den här veckan har det trots allt känts lite lättare, har haft besök av kusin Ida och umgåtts mycket med vänner och familj. Det skingrar tankarna och ger mig tillbaka den där kämparglöden. Att jag har så mycket underbart att leva för. Fy fan vad jag vill leva!
Nu ska jag iväg till SÖS och operera min port a cat som har krånglat… Usch.
Tack snälla du för att du orkar att skriva. Du har en sådan inre styrka i att se det positiva som finns kring dig. Kämpa på – tänker ständigt på dig. Kram kram kram……
Känns bra att du verkar ha så många fina runtom dig till stöd. ♥
Mitt hjärta blöder för dig. Kram vivi
Jag känner dig inte men din kusin Ida berättade om dig och din fantastiska blogg när jag klippte henne i våras. Jag har sedan dess följt den! Jag blir så ledsen på att livet är så orättvist och jag hoppas så att de ska hitta ett botemedel! Du är så duktig som kämpar och delar med dig av dina upplevelser. Stort lycka till med allt!
Styrkekramar till dig från okänd som läser bloggen. Tycker du är helt fantastisk! Hoppas verkligen du slipper fler kramper och kräkningar. Varm kram
Vad skönt att höra att Dalen är bra! Det är så viktigt att känna sig omhändertagen och att det blir lite mer hemmamiljö när du är där! Du har även såna härliga vänner och familj! Minus med shunten men nu läste jag bloggen lite omvänt så det gick ju bra till slut. Stor kram!